Tomhetens hjärta

Stanna inte till, då är du död, bränd, dömd, ute ur leken. För du lever i katastrofens skugga, i väntan på det ögonblick som för alltid rycker dig ur dina banor, ändrar på ditt öde, din framtid och din historia. Du lever där vid kanten, stupet, djupet, med döden jagandes i hälarna. Du tvingas välja dina vägar snabbt för du är på flykt, du hinner inte planera. En karta, om den fanns, skulle ändå inte stämma, för här förändras allt hela tiden. Så du flyr från sammanbrottet, tills du en dag inte orkar fly något mer, då du flåsande stannar för att hämta andan, men då är det redan för sent. Det vet du, då har du redan gett upp, kapitulerat, satt din sista potatis, tagit adjö, lämnat din plats vakant, fått körförbud.
Men än så länge är du ung, stark och naiv nog att tro du kan springa ifrån ditt öde, att du kan lura döden, klara dig från undergången. Men kom ihåg min vän, du befinner dig för alltid vid slutet, aldrig vid början. Ditt slut har ingen början, ändå börjar vi på slutet redan här.

Ur boken:

"Vad Folke borde lära sig är att av kärlek och hat är hat att föredra ? det räcker längre, det driver dig som mat. Hatets låga finns att hämta överallt, medan kärleken den måste sökas i ens inre. Kärleken måste också reflekteras av andra individer, gör den inte det så dör den. Men hatet det kan näras av en själv, av vad som helst omkring en. Man kan spegla det i egna erfarenheter, man kan nära det med minnen, med det lidande man samlat på sig. Hatet driver en till att ta risker, tvingar en till slut till handling, medan kärlek gör en ovillig att göra ont, så uppfordrar hatet en endast att tänka på sig själv."