Patrick Modianos senaste roman Slumrande minnen är ett strålande exempel på den »minneskonst» för vilken den franske författaren Patrick Modiano 2014 tilldelades Nobelpriset i litteratur. I romanen väcks minnen från tidigt 1960-tal ur sin slummer och möten med personer, huvudsakligen kvinnor, som hade betydelse för Modiano på olika vis dyker i hans medvetande. Ett mord, där en av kvinnorna är inblandad och där även författaren snart blir medbrottsling, löper som en röd tråd genom boken.
Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Modiano har genom åren mottagit en rad litterära utmärkelser och tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld»
»vid närmare påsyn är han inte den där tankspridde, milde dagdrömmaren. Utan en tekniskt enastående skicklig författare, makalös framför allt i konsten att kombinera högt och lågt. Kioskdeckare och poesi, en chanson av Piaf, en strof av Apollinaire; allt fogas samman till en mosaik som är så fulländad att man ibland tar den för självklar och inte ser det mästerliga hantverket. ... Det fina är ju att man aldrig blir färdig med detta författarskap; saknaden som infinner sig när man läst ut en bok dämpas av insikten att man när som helst kan läsa om hans tidigare.»
Dagens Nyheter
»Det är som att jag får bättre syn på saker efter att ha läst hans böcker, lite som att skärpan på omgivningen ställs in, för varje ord är liksom en viktig ledtråd i hans text. ... Jag gillar detta.»
Kulturnytt, P1
»Och visst är även Slumrande minnen en form av vittnesskildring. Men kanske inte riktigt som Modiano hade tänkt sig. För snarare än de udda existenser som han så skickligt målar fram, är det porträttet av författaren själv in spe som drabbar starkast. Eller så var det just så det var tänkt.»
Svenska Dagbladet
»Modianos minnesregim bärs upp av hans smidiga och suggestiva stil, där det relativa samspelar med det absoluta. Utan möda kan han med en enda formulering förflytta läsaren till en lika svunnen som avundsvärd ungdom: Jag var länge förvissad om att äkta möten bara kunde uppstå på gatan .»
Göteborgs-Posten
»Man läser och hisnar. Det är stor litteratur i en enkel, exakt men anspråkslös prosa, tryggt översatt av rutinerade Anna Säflund-Orstadius. Precis som vanligt.»
BTJ-häftet