Klockan klämtar för dig

Ernest Hemingways romanmästerverk Klockan klämtar för dig i nyöversättning av Andreas Vesterlund och med efterord av Christian Ekvall.



For Whom The Bell Tolls - Klockan klämtar för dig - är Hemingways största mästerverk. Det är romanen framför alla andra om det spanska inbördeskriget. Om hur det var, om hur det kändes för partisanerna som stred på liv och död för sin frihet mot general Francos tungt rustade Hitler- och Mussolinistödda arméer.



Huvudpersonen Robert Jordan är amerikan. Han har tagit tjänstledigt från sitt jobb som lektor vid University of Montana och gått med som frivillig för att hjälpa det spanska folket i deras kamp. Romanen utspelas under tre dygn i slutet av maj 1937 medan krigets utgång fortfarande är i högsta grad oviss. Jordan har fått sin order. Han ska ta sig in genom fiendens linjer och ansluta till en grupp partisaner för att med deras hjälp spränga en strategisk bro över en flod. Det är Jordan som är sprängämnesexperten.



Det sägs att Hemingway delvis baserade romanens partisangrupp på en verklig grupp. Det är tänkbart och kan vara intressant att diskutera - men frågan om i vilken mån bokens gestalter har verkliga förebilder är inte viktig. Det viktiga är att författaren med en sådan fantastisk närvarokänsla har lyckats återge stämningen, villkoren, den splittrade tillvaron i detta bittra inbördeskrig, de desperata striderna mot alla odds.



Partisangruppen som Jordan förenas med är en brokig skara. Ledaren Pablo har sin heroiska tid bakom sig. Nu har han blivit elak, cynisk och uppgiven. Hans kvinna Pilar är en grandios och hetlevrad matrona, orädd för alla och ful i mun som en sjöman men varm som en glödbädd i hjärtat, på många vis är hon den egentliga ledaren. Här finns den vilt svärande Agustín, den tålmodige Fernando, bröderna Primitivo och Andrés, och Pablos bror Eladio. Och här finns Maria.



Maria var under transport från ett fångläger när gruppen sprängde tåget hon färdades med. I tumultet plockades hon upp och togs med, befriades. Hon plågas av sina minnen, minnena av de hemska saker som fascisterna gjort med henne. När hon transporterades från fånglägret hade hennes huvud just rakats, sen dess har hennes vackra gyllenbruna hår börjat komma tillbaka, nu är det "lite längre än pälsen på ett bäverskinn".



Marias och Roberts intensiva kärlek under dessa tre dramatiska och ödesdigra dygn är romanens själva mittstråk och tillhör i sin skira hoppfullhet världslitteraturens allra vackraste kärlekssagor.