Det urskuldande leendet

Hon önskar att hon vore en fjäril. Men hon kommer ihåg hur det var när hon var ute och gick på nätterna. Fönsterrutorna hade slutit sina vitt uppspärrade ögon för några timmars sömn, gatlyktorna stod med hängande huvuden, som hägrar i vila.

Men varför, varför tvingade hon sig själv att gå ut? Var det för att överbrygga den avgrund som uppstått mellan hennes lägenhet och verkligheten utanför?

Hon visste ju; man får inte bli rädd, rädslan smittar från den ena till den andre, sluter ögonen på en och får de svarta korparna att lyfta från sina gömmor.

Med ett lugn som ett dött vatten inom sig gick hon sina egendomliga promenader.

Hon önskar att hon vore en fjäril. Då skulle hennes liv vara så kort att hon knappt hann tänka alls. En vindil som fick blommorna att gunga till och inte mer.