''Tack och lov för Bodil Malmsten! /.../ Nu kommer hennes första roman, och redan på första sidan känner jag igen hennes stil, vitaliteten och omedelbarheten som bryter sig ur grammatiken och överraskar. /.../ Jag tröttnar aldrig på Maurice Lind, skådespelaren, legenden, känd vart han än vänder sig, som i sitt femtiotredje år plötsligt inser att han är den stora skit, som vi också ser att han är, och som vi innerst inne känner igen oss i, när festmarschallerna slocknat och vi sitter där med krossade kärlekar och drömmar och undrar vad vi håller på med.'' Så skrev Karin Widegård i Göteborgs-Posten om denna Bodil Malmstens första roman, som även Augustprisnominerades 1994.