Dikterna i Släpljus och vingar är avskalade, deras fåordiga självklarhet möter livsavgörande erfarenheter. De talar om förflutenhet, en far tynar bort och dör – och en son söker i minnena, i växtriket, i djurriket, i människoriket, i solidaritetens styrka.
”Poesin, som det ensamma barnets uppfinning”, skrev Lars Norén på sjuttiotalet. Poesin, som den ensamma människans räddning, menar Roy Isaksson. Den omättliga, sökande själens aptit.
Han skriver sig tillbaka, långsamt, med omtagningar av vissa teman, ett drömlikt famlande efter sammanhang i det förflutna, kanske också för att återupprätta sig själv. Människor och skeenden förblir skärvor och därför trovärdiga. Så blir dikterna författarens nostos, en hemkomst i det inre.