Övningsdör

Fjorton år ung. Det var då jag skrev min första, vad jag först förstod ett par år senare, dikt som erhöll namnet Grå Luft. När jag läser den idag erinras jag om en tid som ingen förstod sig på. Alla var på väg någonstans, men ingen visste vart. Alla försökte hitta sig själva, men hittade bara varandra. Alla var alla, ingen var någon. Därför valde de flesta att stå enade i en förvirrad smältdegel av Eurodisco och Ultima Thule, ett skrik på hjälp. Ett sorgligt kapitel signerat 1993. Själv strövade jag omkring i bärnstensmelerade bågar, byxor vida som världshav och delade hörlurar med likasinnade vilka också förstod att någonting inte stod rätt till. Hur står någonting rätt till? Vi fann vår tröst i punk, skateboard och Pringlesburkar. För mig figurerade således även Depeche Mode som en oumbärlig vän och gör så än idag. De skrev om, till och för mig. Förtröstan. Kanske var det just det som det ovan beskrivna sökandet egentligen höll som destination. En famn att falla in i, någon med konsten att lyssna, existentiella algoritmer och en kopp varm choklad toppad med livets grädde. Nu blev det i alla fall inte så. Inte vad jag vet. Vad vet jag?