I den norska poeten Tone Hødnebøs diktsamling Larm avlöser synonymer för oljud varandra och skapar en ljudbild som närvarar genom hela boken. Det är en lyssnande dikt som noterar sirener och skratt, sprakande ljud från sönderslagna radioapparater, skrikande djur och tröstlösa telefonsignaler som ringer utan svar. Människorna tycks befinna sig långt ifrån varandra och hörs oftast på håll, skränande och ropande, eller sorgset skrattande. Landskapen och rummen är övergivna och sönderfallande i grumligt mörker eller brännande ljus. Dikten verkar utspela sig under jordens yttersta dagar: i katastrofens konkreta nu eller i dess efterspel.
Med Larm introduceras Tone Hødnebø i bokform på svenska, i översättning och med efterord av poeten Kristoffer Appelvik Lax.