Med patientens utsatthet och neuropsykologens kunskap skildrar Daniel Maroti det första året efter sin stroke. Den egna erfarenheten vävs samman med forskning, neuropsykologiska fall och berättelser om andra människor vars hjärnskador har förändrat språk, minne, personlighet, drömmar och verklighetsuppfattning.
Han har överlevt men upptäcker att det inte är över bara för att sjukhusvistelsen är det. Yrsel, hjärntrötthet och rädsla följer honom in i vardagen, och skogspromenader, simning och skrivande blir delar av rehabiliteringen.
Samtidigt väcks den nya frågan: Vem är han nu? Vad innebär det att bli frisk? Går det att återvända till den man var, eller måste man lära känna den man har blivit?