Ni kanske har märkt det: poesin håller på att förändras. Eftersom poesin gör det hela tiden saknar påståendet nyhetsvärde, vilket inte gör de skilda förändringsberättelser som förekommer i årets tre första nummer mindre intressanta. I nr. 1 talas om en affektiv vändning inom poesiutgivningen. I nr. 2 beskrivs en akademisering, där poeten Juliana Spahr i en skönlitterär text skildrar hur tre poeter via universitetet först söker sig till en poesi byggd av ”fragment, citat, avbrott, disjunktion, oregelbunden syntax och så vidare” för att, efter nya politiska insikter, söka andra poetiska vägar som riktar sig mot den sociala världen utanför akademin. De börjar ”ifrågasätta tvetydighetens förmenta neutralitet i sitt eget skrivande”.
En strävan mot mindre neutral poesi som istället vill
ingripa i världen återkommer i nr 3. Som viktig bakgrund
kan nämnas hur tidskriften Kritiker 2016 ägnade sitt nr.
41–42 åt en amerikansk poesidebatt som rasade året innan. Poeten Ken Chen gjorde upp med landets konceptuella poesi och anklagade kända poeter som Kenneth Goldsmith för rasism och ansvarslös appropriering. Sedan dess har linjerna mellan å ena sidan den konceptuella poesin och å andra sidan en mer socialt engagerad sådan stärkts – och ifrågasatts.
Filip Lindberg nämner den amerikanska debatten när
han läser den svenska konceptpoesins pionjär Åke Hodell och dennes böcker Orderbuch och CA 36715 (J). Här ikläder sig en simulerad dokumentärpoet rollen av ”den osynliga och suveräna konstruktören”. I Anna Lundviks essä om ny svensk dokumentärpoesi undersöks hur poeten förhåller sig till sitt material, och om vad vi kan lära oss från andra sidan atlanten. När poeten Lizette Romero Niknami fick frågan om att skriva om en för henne betydelsefull dikt föll valet på Gloria Anzaldúa, och Romero Niknami beskriver vackert inte bara hur Anzaldúas dikt utövar en tvåspråkig olydnad, utan också artikulerar en sorg över ett kollektivt trauma. Erfarenheten sätts genom poesins språkliga brott i rörelse, en rörelse som ger hopp om förändring.
Kanske ställs denna konflikt mellan neutral konstruktör och engagemang på sin spets av den nyblivna Pulitzer-
pristagaren Jericho Brown. Förutom dikter från den prisade samlingen The Tradition, som introduceras på svenska av Khashayar Naderehvandi och Johanne Lykke Holm, besvarar Brown i en essä frågan om poesi kan, ja, kanske också måste, förändra våra liv.
I svaret ekar något oväntat en röst av en helt annan
poet: imperativet i slutet på Rainer Maria Rilkes dikt
”Arkaisk Apollontorso” är en av den västerländska kanons mest berömda – ”Du mußt dein Leben ändern”. Eller ”Ditt liv – du måste ändra det” som det heter i Malte Perssons helt nya översättningar som presenteras i numret. Konstens påverkan på oss var en viktig fråga för Rilke. Men som Sofia Roberg skriver i en vindlande essä sträcker sig Rilkes poetik också bortom de mänskliga sammanhangen.
Poesin framstår här som en kraft som oupphörligt förändrar inte bara oss, utan allt. Så att poesin – på olika sätt – förändras är inget att häpna över. Eller så är det just det som är så häpnadsväckande med poesi: sättet den förändras och däri förändrar oss.
ArbetstitelLyrikvännen nr 3 (2020)
Standardpris99.00
Illustrerad Orginaltitel
Åldersgrupp
BandtypHäftad
Recensionsutdrag
Läsordning i serie
MediatypÖvrigt
AvailableToOrder IsContractProduct Inlaga
Sidor77
Publiceringsdatum2020-06-26 00:00:00
Författare
Kort Beskrivning
Storlek
Färg
IsBokinfoProduct SeriesTitle
erpOwnsPrice BokinfoStatusCode21